Pionjärer

Idag har jag jobbat, första gången efter en nästan månadslång (o)frivillig ledighet! Skönt och roligt. Jobbet där man bakar bärpaj och äter upp den, går ut på promenad, klipper och klistrar… och lite annat förstås. Med de trevligaste och gladaste kollegorna. Lyckligt lottad är jag!

Hittade en bok i mammas låda med gamla böcker. ”Måste man lyda Gud”, Ingemar Martinsson, klargul, tryckt 1973. En väldigt intressant bok om mission i Ryssland/Sovjet från sekelskiftet (1800-1900) och framåt. Ensamma farbröder och damer som rider tvärs över Sovjet, som knappt äger mer än kläderna de bär, som rustar upp skepp och åker till Sibirien, slår sig ner bland fientliga folk… Verkliga pionjärer som envist och målmedvetet plöjer sig fram, riskerar sina egna liv för att ge Rysslands folk liv.

Följande berättas om svenska missionären Nils Fredrik Höijer: ”Han brann, engagerat och uppgivet för evangelium till Rysslands hungriga miljoner. Han kämpade för det, han utvisades, han fann nya vägar; men gav aldrig upp inför sådana ord som låst missionsarbete i många delar av världen, – ord som ´omöjligt´, ´förbjudet´, ´stängt´. Den sortens begrepp var okända för värmlandssonen Nils Fredrik. Hans livsöde illusterar mer än tydligt detta. Höijer visste att en hungrig måste mättas och en nödställd måste bli undsatt. Detta blev hans liv.”

”På folkets rörande hunger efter livets bröd och på missionsarbetets framgång för att möta denna hunger fick vi också höra de mest upplyftande exempel. Missionär Höijer talade tills tårarna hindrade honom.”

Höijer dog 1925 i sviterna efter att hans missionsbåt gått på grund. Vi får fortsätta hans arbete nu, nästan 100 år senare. Vi behöver vara pionjärer. Vi kan inte ge upp. Ännu finns många hungriga som behöver mat och nödställda som behöver undsättning…