Nu har min blogg lite fel namn, det blir nämligen Ukraina istället! Men mitt hjärta tillhör ju fortfarande Россия, även om Rassijas myndigheter inte är lika förtjusta i mig. Det ändrar ju inte på det faktum att Ryssland fortfarande behöver få höra om Guds kärlek… precis lika mycket som Ukraina och övriga OSS.
Mitt flyg till Kiev avgår söndag morgon från Helsingfors. Om jag själv är med lär jag väl veta först då… Har jag lärt mig. :) Men enligt planerna ska jag delta i YWAM Kiev´s DTS i en vecka, i väntan på mina ryska vänner. De kommer alltså att komma till Ukraina (Ternopil eller Lugansk), där vi ska ha resten av vår ”lecture phase”, och en del av ”outreachen”. Jag kommer alltså att missa bara 3 veckor totalt, det är inte så farligt alls. Har dessutom fått material, anteckningar, läxor etc, så jag hålls nog sysselsatt.
Jag har lite blandade känslor inför att ge mig av. Dels känns det så osäkert, jag har ju ren åkt iväg en gång och suttit beredd några gånger. Ska jag verkligen åka på riktigt nu? Dessutom är det så fruktanssvärt jobbigt att hålla på med biljetter och visum hit och dit… Vet inte hur många hundra euro jag slösat bort, en del i onödan. (Ja, Aeroflot, du är fortfarande skyldig mig 250 euro!) Sen ska det ordnas visum för outreachen till Ryssland, Mongoliet och Kina också… Det blir bara för mycket att tänka på. Jag är så trött, så fruktanssvärt trött på alla fjantiga visumlagar. Det gäller att ta en sak i taget. Kämpa lite till. Och framförallt inte låta sig själv oroas!
Jag längtar och ser fram emot att äntligen, äntligen få åka iväg. Samtidigt skulle det vara så enkelt, ja så skönt, att stanna hemma. Det är inte längtan som driver mig längre, det är beslutsamheten att nå målet, att nå det jag en gång längtade efter. Det kommer att bli bra, det blir nog det… Orka kämpa lite, lite till.
