Visst visas det en hel del bra program på tv. Så känns det iallfall nuförtiden när jag sällan har tillgång till tv. Igår visade Yle dokumentären ”Suljetut suut” (”Stängda munnar”) , om oppositionella journalister i Vitryssland.
”Efter Sovejtunionens fall i början av 1990-talet kände de vitryska journalisterna äntligen att de var inflytelserika, viktiga och stolta över sitt yrke. Oberoende medier fick en viktig ställning i samhället och de blev politiska medel. Men förutom journalisterna själva förstod också andra styrkan hos fria medier.”
Efter de inledande orden kommer ett klipp där presidenten Alexander Lukasjenko i en tv-intervju år 1994 (strax före presidentvalet) poängterar vikten av mångfald inom media. Han uttrycker oro över att statliga tv:n visar lögner, att journalister pressas och avskedas. ”Det är statens absurda och grymma politik. (…) Om jag blir president kommer jag aldrig att tysta ner medierna.” I nästa sekvens svär han presidenteden. Sen ett dramatiskt hopp. ”Jag tillåter inte att medierna orsakar instabilitet”, säger samma man i nästa sekund.
Resten av dokumentären fylls av journalisternas egna berättelser om vad som hänt sen 90-talet och hur det är nu. Några journalister har börjat skriva snällare, några bytt bransch, några har lagt av, några flyttat bort, några har blivit fänslade, några försvunnit. Och några forsätter.
Tidningen ”Narodnaja Volja” (”Folkets vilja”) delas ut till prenumeranterna av frivilliga eftersom både posten och butiker vägrar distribuera den. En kvinnlig journalist berättar om hur hon förklarat för sin 5-åriga son att om hon blir fängslad betyder det inte att hon är kriminell. ”Vårt land bara är såhär.”
Under en demonstration för pressfrihet syr författaren och journalisten Slavomir Adamovitj fast sin mun med ett stygn. Med egen hand, med nål och tråd. Han har tidigare suttit i fängelse pga sina dikter. Efter demonstrationen säger han: ”Det [stygnet] var den dyrbaraste och bästa dikten jag skrivit.” I dag bor han i Norge. En fråga lyder om han är nöjd över att ha lämnat Vitryssland. ”Om jag är nöjd över att jag for?” Paus, flackar med blicken, biter sig i läppen. ”Hur ska jag svara på det… Nej. Nej, annat kan jag inte säga. Hur skulle man kunna vara nöjd över det?” Han hoppas kunna återvända, trots allt.
En manlig journalist som blev arbetslös efter att hans tidning lagts ner jobbar nu istället som gårdsvakt, med vakthund. ”Jag är inte längre statsmaktens vakthund. Men hellre är jag en gårdsvakt eller en vildhund än en famnhund som äter från husfaderns hand. Jag vill inte vara famnhund.”
Hur fascinerande stark drivkraft är inte frihetslängtan? Ännu finns det några vitryska journalister som inte kan kompromissa mellan kärleken till frihet och kärleken till fosterlandet. En fri hund kan inte bli famnhund, för den vet vad frihet är.
