När det händer brukar jag känna mig löjligt känslosam, men egentligen är det ju högst naturligt. Jag gråter av fina upplevelser, sådär som en riktig tant. Bara några tårar, ett kort ögonblick, så det knappt märks. Av att se någon jag saknat, av ett sentimentalt minne, av vackra ord eller landskap. Ibland får en helt vanlig tidningsartikel mig att gråta. Eller en dödsannons. Livets intensitet och skörhet. Igår grät jag när jag läste en dödsruna över en helt okänd människa.
Att gråta över det som är vackert är ganska vackert i sig. Kanske det är bra att rensa tårkanalerna också, sådär med ett par månaders mellanrum. Men viktigare än tårarna är att låta sig beröras.
Vad berör dig?
bra text! å fin bild. :)
ibland så vrider nånting inom mig runt, i helt slumpmässiga situationer, t.ex. om man ser en tant på stan. plötsligt så lever man sig in i hennes situation om att hon kanske e ensam å sådär. märkligt.