Mission completed?

Efter att ha slussats runt mellan Migrationsverkets tjänstemän i en halvtimme för att försöka ta reda vem som kan svara på hur Finlands dumma utlänningslag tolkas och varför, ringer jag en livs levande människa vars mamma ska utvisas till dödsdom i morgon. Och plötsligt känns mitt “förnamn efternamn hufvudstadsbladetista” allt för framfusigt, okänsligt, omänskligt. Allt för mycket i-land.

Och när jag efter två timmars övertid skrivit klart och får en “mission completed”-känsla och kommer på mig själv, då skäms jag. Nej, det är ju inte slut här, när jag tryckt på enter. Vad händer i morgon? Vad händer sen, efter att du slängt dagstidningen i soporna?

Vad får dig att gråta?

När det händer brukar jag känna mig löjligt känslosam, men egentligen är det ju högst naturligt. Jag gråter av fina upplevelser, sådär som en riktig tant. Bara några tårar, ett kort ögonblick, så det knappt märks. Av att se någon jag saknat, av ett sentimentalt minne, av vackra ord eller landskap. Ibland får en helt vanlig tidningsartikel mig att gråta. Eller en dödsannons. Livets intensitet och skörhet. Igår grät jag när jag läste en dödsruna över en helt okänd människa.

Att gråta över det som är vackert är ganska vackert i sig. Kanske det är bra att rensa tårkanalerna också, sådär med ett par månaders mellanrum. Men viktigare än tårarna är att låta sig beröras.

Vad berör dig?

Frihetslängtan som drivkraft

Visst visas det en hel del bra program på tv. Så känns det iallfall nuförtiden när jag sällan har tillgång till tv. Igår visade Yle dokumentären “Suljetut suut” (”Stängda munnar”) , om oppositionella journalister i Vitryssland.

“Efter Sovejtunionens fall i början av 1990-talet kände de vitryska journalisterna äntligen att de var inflytelserika, viktiga och stolta över sitt yrke. Oberoende medier fick en viktig ställning i samhället och de blev politiska medel. Men förutom journalisterna själva förstod också andra styrkan hos fria medier.”